down the rue de lis

• känslomässigt är jag väldigt, väldigt känslig
• mina ögon skiftar i blå-grön-grå
• jag kan börja gråta av ingenting
• när jag blir irriterad kan jag inte kontrollera mig själv
• vissa påstår att jag har en mild variant av damp
• när jag försöker plugga matte vänder hela min hjärna sig ut & in, bokstavligt
• jag är livrädd för ensamhet och döden
• jag biter på naglarna
• jag kan inte sova ensam, kan inte somna om ingen ligger brevid/rummet intill
• när jag gör illa mig så skrattar jag

(Ja man kan klicka)

Inlägget jag postade här nedan om tjejen som målar som en gudinna fick mig att börja tänka. Efter att ha tittat igenom alla (nåväl, åtminstone väldigt många) av hennes bilder konstaterade jag att fan, det är detta jag vill ha på mitt bokomslag. Skickade iväg ett mail och vipps så var vi överens. Jag får fint omslag, hon får extra publicitet. Båda nöjda. I alla fall jag. Sjukt nöjd. Titta själva:

Nu har några av mina bilder från demostrationen mot massakern i Gaza publicerats på frihet.se. Vill du se dem går du in på länken och trycker sedan på bildreportage, så kommer du att se! Roligt va! Det tycker i alla fall jag.



PUSS.

Gjorde ett test på någon hemsida som tydligen avgör vart man står politiskt.

Så. Vad ska jag säga? Inte helt otippat kanske.

I början av februari förra året flyttade Daniel in hos mig. I snart ett år har jag ständigt haft någon vid min sida, jag har somnat, sovit och vaknat med någon varje dag. När jag inte varit hemma har jag haft min syster eller någon kompis där. Jag har aldrig varit ensam. Inte på ett helt år. Tills nu.

Det var förra veckan. Daniel var i fjällen och jag kände mig trött, kände att jag bara ville vara hemma. Ensam. Och ta det lugnt. Det gick bra till en början. Men sedan kom den där konstiga känslan. Känslan jag nästan förträngt under detta år som gått. Mitt hjärta började slå allt snabbare, magen kändes allt tyngre. Som om någon tvingat mig att svälja en sten. Jag började må illa och så fort jag tänkte på att jag var alldeles ensam kom det tårar från ögonen. Jag vet inte varför. Tårarna förvandlades snabbt till ett hav av saltvatten som till slut gjorde att jag inte längre kunde sitta stilla. Jag kunde inte längre sitta och stirra rakt in i väggen och tänka att jag är ensam. Jag började gå runt i lägenheten då. Kramade min katt, försökte få henne att hjälpa mig. Få mig att förstå att det är bara en kväll du är ensam, inte för alltid. Men det gick inte. Jag la mig ner i sängen, försökte att andas långsammare men det gick inte. Det gick bara inte. Klumpen i magen blev bara ännu tyngre. Kändes ännu mer. Och tårarna, de var som en rinnande flod.  Tänkte att jag måste prata med någon, men jag visste inte vem. Jag kunde ju inte ringa till någon och säga "hej, jag får panikångestattacker av att vara ensam och håller just nu på att avlida, åtminstonde känns det så". Ingen skulle tycka jag var klok. Man är inte klok om man tänker så. Om man är så. En kväll ensam, en natt ensam. Inte ens det klarar jag av. Panikångestattackerna tar över mitt psyke och gör mig till den mest instabila människan på planeten. De gör mig till en sådan människa jag föraktar så fruktansvärt. Och jag kan inte göra någonting åt det. Skulle jag ta kontakt med någon, prata ut om mina problem, så är svaret ändå så givet. Det kommer att lösa sig. Det kommer bli bättre.

Hur kan du vara så säker på det? Har du varit i min situation? Hur kändes det för dig? Hur länge varade det? Gick det bara över sedan? Hur känns det nu? Så många frågor och alldeles för få svar. Vissa kallar mig svag, andra väldigt sällskapssjuk. Men kan man verkligen kalla en människa som även får panikångestattacker när denne befinner sig nykter i ett rum med människor denne aldrig förr träffat för sällskapssjuk? Förmodligen är jag bara störd. Svag. Konstig. Eller bara sällskapssjuk. Jo, jag tror nog på det ändå. Sällskapssjuk och van att vara med någon jämt. Så.